Bortom bruket – Samtida nordisk konst på ett utvidgat fält av lera

Tittel:  Beyond the Object

Kunstnere: Hedvig Winge (NO), Martin Woll Godal (NO), Ane Fabricius Christiansen (DK), Christin Johansson (SE/DK), Ivana Králíková (CZ/SE), Matilda Haritz Svenson (SE), Hanne Mago Wiklund (SE), Pauliina Pöllänen (FI/UK), Erna E Skúladóttir (IS/NO)

Sted: Uppsala konstmuseum

Periode:  2. juni til 16. september 2018


 Hedvig Winge,  Leaning , 2018. Installation. Flytande porslinsmassa, textil, papper, stålstänger, rep m.m. Foto: Pär Fredin

Hedvig Winge, Leaning, 2018. Installation. Flytande porslinsmassa, textil, papper, stålstänger, rep m.m. Foto: Pär Fredin

I boken Civilizing Rituals (1995) beskriver Carol Duncan hur besökare på museer rituellt tillägnar sig konst på museer. I denna ritual skapar besökarna sig själva som kulturella subjekt – om de har de sociokulturella förutsättningarna för det vid inträdet i kulturens katedraler. Kuratorerna och konstnärerna bakom utställningen Beyond the Object använder sig av kongeniala konstpedagogiska metoder för att sätta en del av de hemliga ritualerna i fokus och för att leda oss besökare genom sommarens utställning på Uppsala konstmuseum.

Kuratorisk vision

S L A M curatorsgrupp (Annika Enqvist, Henny Linn Kjellberg, Moa Lönn) och Uppsala konstmuseum presenterar «samtida konstnärer från fem nordiska länder som arbetar konceptbaserat i gränslandet mellan rå lera, keramik och andra material». Verken i utställningen kompletteras med videointervjuer. På kuratorernas hemsida (www.slamworks.se) finns videopresentationer och intervjuer med konstnärerna publicerade. I utställningen möter oss dessa lagom långa videointervjuer redan i entréhallen. De är en bra ingång där konstnärerna presenterar sin process och inklippt ser vi tidigare verk som refererar till det de säger. Intervjuerna fokuserar på hur konstnärerna uppfyller kuratorernas vision om att i den konstnärliga gärningen sikta bortom tingen.

 Ane Fabricius Christiansen,  After Rain - Vibrant Matter of Geoanatomic Lab , 2018. Installation. Blandade tekniker, stengods och porslin. Foto: Pär Fredin

Ane Fabricius Christiansen, After Rain - Vibrant Matter of Geoanatomic Lab, 2018. Installation. Blandade tekniker, stengods och porslin. Foto: Pär Fredin

 Ane Fabricius Christiansen,  After Rain - Vibrant Matter of Geoanatomic Lab , 2018. Installation. Blandade tekniker, stengods och porslin. Foto: Pär Fredin

Ane Fabricius Christiansen, After Rain - Vibrant Matter of Geoanatomic Lab, 2018. Installation. Blandade tekniker, stengods och porslin. Foto: Pär Fredin

Ane Fabricius Christiansens arbete verkar exempelvis otroligt objektbaserat och det går att ifrågasätta hur detta skulle kunna bidra till något bortom vilket objekt hennes arbete siktar. Det befinner sig absolut bortom det keramiska bruksföremålet och är istället bejakande materialutforskande. Men hon fokuserar i den filmade intervjun även på att beskriva processen och installationen av de färdiga objekten. Processen att experimentera och tillåta sig att misslyckas. Och utforskandet, sorterandet, kategoriseringen på väg till den frysta samverkande tillstånd mellan ting som installationen är, framstår som avgörande i skapandet av det konstnärliga verk som möter betraktaren.

Inte bara en utställning

Att utställningen siktar bortom objekten betyder alltså på intet sätt att den är immateriell till sin karaktär. Snarare är det tydligt att lerans taktila och performativa kvalitéer lyfts fram. Men Beyond the Object är inte bara en utställning. Det är också en indikator på det utvidgade keramiska konstens fälts utbredning i de nordiska länderna. Det har därutöver varit en mötesplats för likasinnade, professionellt verkande i och med seminariet med samma namn.

 Christin Johansson,  Her Porcelain Chapel , 2018. Iscensättning, rumslig installation 2/6-16/9 och performance 2-7/6. Videodokumentation i utställningen. Foto: Pär Fredin

Christin Johansson, Her Porcelain Chapel, 2018. Iscensättning, rumslig installation 2/6-16/9 och performance 2-7/6. Videodokumentation i utställningen. Foto: Pär Fredin

Som brukligt är i performanceinriktad verksamhet är det resterna, kvarlämnade fragment eller dokumentärt visuellt material som möter de besökare som inte är där just då föreställningarna fysiskt äger rum. Som exempelvis i videon som dokumenterar Christin Johanssons verk Her Porcelain Chapel. Där ser besökaren fragmenterade delar av konstnärens tvådagars performance i en dokumenterande video. Konstnären iklädd vitt i ett vitt källarrum på museet. I rummet finns olika material och objekt som konstnären rituellt närmar sig och interagerar med på olika sätt. Christin Johansson beskriver hur hon gått från att skapa keramiska objekt till att skapa rum för görande av lera och kommunikationen mellan kroppar. I den kommunikationen känner jag som besökare som en åskådare snarare än deltagare.

 Ivana Králíkova,  Energizer , 2018.  Installation.  Lera, återanvänd koppar, zink, jordmaterial, havssalt. Foto: Pär Fredin

Ivana Králíkova, Energizer, 2018. Installation. Lera, återanvänd koppar, zink, jordmaterial, havssalt. Foto: Pär Fredin

 Ivana Králíkova,  Energizer , 2018. Installation. Lera, återanvänd koppar, zink, jordmaterial, havssalt. Foto: Pär Fredin

Ivana Králíkova, Energizer, 2018. Installation. Lera, återanvänd koppar, zink, jordmaterial, havssalt. Foto: Pär Fredin

Ivana Králíkovás verk fungerar som en metafor för skillnaden mellan att se verken då de just skapas och att se lämningarna, spåren, de materiella framställandeformer som möter besökaren i utställningen. Králíková undersöker hur ledande den lokala leran är. Verket ligger där som ett uppförstorat och rustikt kretskort bestående av funnen lera och kopparledningar. Jag tänker på förmågan att isolera snarare än leda. Det keramiska materialets förmåga att inte leda ström har gjort att det använts till isolatorer och är en av anledningarna till att kärl och muggar i lera leder lagom mycket värme ut i våra händer när vi fyller dem med varm dryck. Och när tiden går och leran torkar är det just det som händer: Den leder inte längre och andra aspekter framträder.

Materiellt grundade – processuellt inriktade

Inte bara i filmer och performance är rörelse och omvandlingar över tid i fokus. Hedvig Winges stora installationer är scenografiliknande och tillfälliga. Stora tygsjok har doppats i lerutblandat vatten och spänts upp med rep och tiljor. Men lika mycket möda lägger hon i detaljerna och spänningen mellan materialen, de fina sprickorna som för att leta efter verkets temperament. Filmen slutar precis när Hedvig Winge ska spänna upp sin duk. Resultatet finns ju att se i utställningen.

 Hedvig Winge.  Leaning , 2018. Installation. Flytande porslinsmassa, textil, papper, stålstänger, rep m.m. Foto: Pär Fredin

Hedvig Winge. Leaning, 2018. Installation. Flytande porslinsmassa, textil, papper, stålstänger, rep m.m. Foto: Pär Fredin

Geotermiska rörelser är det som intresserar Erna Elsa Skúladóttir. Keramik är som jordens yta menar hon. Islands rörliga berggrund har inspirerat men för varje ny utställning vill hon använda platsspecifik lera. Till utställningen har hon producerat två verk. Ett om färg i silikonform som porträtterar hur lera rört sig. En topologisk landskapsmålning. Och ett mer laboratorieinspirerat återskapande av sedimenteringen av leran i gigantiska provrör – i samarbete med en uppsalageolog.

 Erna E Skúladóttir,  Skin & Bones , 2018. Relief, pigment av lokal lera, färgmedium, lim. Foto: Pär Fredin

Erna E Skúladóttir, Skin & Bones, 2018. Relief, pigment av lokal lera, färgmedium, lim. Foto: Pär Fredin

 Erna E. Skúladóttir,  Horizons , 2018. Vägghängd installation. Plexiglas och terra sigillata av lokal Uppsalalera. Foto: Pär Fredin

Erna E. Skúladóttir, Horizons, 2018. Vägghängd installation. Plexiglas och terra sigillata av lokal Uppsalalera. Foto: Pär Fredin

Men mest iögonfallande performativt och möjligt att agera med är Matilda Haritz Svensons verk som dels består av en installation och dels en video. Installationen är den form som objekten söker efter hennes lustfyllda och idoga experimenterande i verkstaden och med den vedeldade ugnen. I videoverket får vi se akrobater göra det deras kroppar är tränade för: Att relatera till andra kroppar, i detta fall keramiska. Först försöker akrobaterna efterlikna de keramiska föremålen. Sedan blir rollerna ombytta. Haritz Svenson beskriver hur hon lär sig mer om sina verk genom denna process och hon visar exempel på hur hon och andra kan interagera med föremålen i installationen på Uppsala Konstmuseum. Ingen av de besökare jag ser under mitt besök prövar dock. Kanske faller det utanför de civiliserande ritualerna.   

 Matilda Haritz Svenson,  Paviljongen , 2018. Installation, vedbränd stengodslera. Koreografi för föremål, video, 2018. Foto: Pär Fredin

Matilda Haritz Svenson, Paviljongen, 2018. Installation, vedbränd stengodslera. Koreografi för föremål, video, 2018. Foto: Pär Fredin

Representationer

Martin Woll Godals verk tar plats i mellanrummet i trappen upp till Konstmuseets andra våning. I videointervjun får vi se honom stapla sina keramiska rör på varandra som en genomsiktlig mur mellan honom och intervjuaren/betraktaren. De låter så där poröst och sprött och gnissligt som bara bränd oglaserad keramik kan. Hans cylindrar blir arkitektoniska tillägg i den utställningsmiljö han är inbjuden till. De framstår föga interaktiva. Men han berättar att han uppskattar hur barn utvecklar hans verk i offentlig miljö eller i workshop genom på överraskande sätt interagera med verken. Även här menar jag att det konstpedagogiska greppet att berätta mer om verken i videon, än vad som möter ögat i utställningen, laddar objekten med en förförståelse som jag inte hade och i förlängningen kan utjämna de skillnader att tillägna sig konst som finns i samhället.

 Martin Woll Godal,  Utan titel , 2018. Stengods. Foto: Martin Woll Godal

Martin Woll Godal, Utan titel, 2018. Stengods. Foto: Martin Woll Godal

 Martin Woll Godal,  Steps , 2018. Installation, drejad stengodslera. Foto: Pär Fredin

Martin Woll Godal, Steps, 2018. Installation, drejad stengodslera. Foto: Pär Fredin

Hanne Mago Wiklund har en mission. Hon har, menar hon, ett öga för att dokumentera sin samtids alla förfördelade material. Den keramiska processen är som en fotografisk framkallningsprocess. Att dela med sig av sina praktiska konsthantverkliga kunskaper – som i sin tur bygger på tidigare praktikers erfarenheter och kunskaper – är viktigt för Hanne Mago Wiklund. Hon använder sig av sina erfarenheter av material, som exempelvis papp och kartong som hon hade fri tillgång till genom pappersfabriken på orten där hon växte upp. Hon gör efemära material beständiga objekt genom materialförvandlingar där papperspåsens eller kartongbitens visuella framträdandeformer minutiöst överförs till keramiska föremål.

 Hanne Mago Wiklund,  Ting som inte finns och tingen utan namn , 2018. Avgjutna wellpapplådor och påsar, gjutna i infärgad stengodslera. Foto: Therese Asplund

Hanne Mago Wiklund, Ting som inte finns och tingen utan namn, 2018. Avgjutna wellpapplådor och påsar, gjutna i infärgad stengodslera. Foto: Therese Asplund

 Pauliina Pöllänen, From the series  Standing Company , 2014. Arkitektoniska element, pelare i kakel, installation. Glaserat porslin, mixed media. Foto: Pär Fredin

Pauliina Pöllänen, From the series Standing Company, 2014. Arkitektoniska element, pelare i kakel, installation. Glaserat porslin, mixed media. Foto: Pär Fredin

 Pauliina Pöllänen,  Cat Figurines, Black Man Drowning on a Plate, Ashtrays , 2018. Kakelrelief, serie, handbyggd, glaserad stengodslerae. Foto:  Pär Fredin

Pauliina Pöllänen, Cat Figurines, Black Man Drowning on a Plate, Ashtrays, 2018. Kakelrelief, serie, handbyggd, glaserad stengodslerae. Foto: Pär Fredin

Pauliina Pöllänen kopplar sitt verk som porträtterar en del av Upsala Ekebys produktion till metoo-rörelsen. Det handlar om såväl objektifiering av kvinnokroppen – Askfat! Med nakna kvinnokroppar! – som hur representationen av konstnärers arbete på museer, villkorade av genre och genus. När det gäller genre handlar det framförallt om den koppling till den privata sfären (vilket drabbar keramiska såväl som textila material). När det gäller genus handlar det bland annat om att konstnärer som är män är bättre representerade och dokumenterade i museisamlingar. Hennes keramiska målningar förföriskt vackra och innehållsmässigt aktuella. De är påfallande objektbaserade verk.

Johanna Rosenqvist